Kronärtskocka EKO – 2KG

Kronärtskocka EKO

Kronärtskockan är frukten av en väldigt vacker tistel, Cynara Cardunculus. Man skördar själva frukterna strax innan tisteln blommar och i Spanien odlas den en stor del av året (pga kylan så är den för det mesta ettårig i Sverige och skördas bara en kort tid).

Kronärtskocka kan användas till en mängd saker i köket – kokta med smör, ugnsbakad, inlagd (som på Quattro Stagioni-pizza).

Den är rik på vatten, fibrer, inulin, natrium, fosfor, kalcium samt B1, B3 och en liten mängd C-vitamin.

Den har antioxidativa egenskaper, hämmar leverns produktion av dåligt kolesterol (och förebygger därmed åderförkalkning), stimulerar effekten på gallflödet vilket motverkar vissa matsmältningsbesvär.

I Spanien är kronärtskocka en delikatess och man är en stor producent av denna grönsak. I vissa områden har den samma DOP-skydd som ex vin från La Rioja (mest kända är Kronärtskocka från Benicarlo i Valencia).

Sveriges mest kända kronärtskocka är nog Hjalmar Söderbergs:

Kronärtskockan

Jag fick en gång en ny vän.

En dag åto vi middag tillsammans på en av sommarrestaurangerna. Jag har föga sinne för mat, rätterna erinrar jag mig icke; det är icke ens säkert, att jag kände namnen på dem medan jag åt. Emellertid minns jag mycket väl, att vi bland annat roade oss med att äta var sin kronärtskocka, och till den drucko vi en mycket got bourgogne. Jag har alltid tyckt om kronärtskocka, likväl ha dessa fjälliga, svartgröna tingestar aldrig berett mig ett så utsökt nöje som just den gången.

Dagen var vacker. En blek septemberdag: en av dessa den tidiga höstens lyckodagar, vilkas ljusa och lätta melankoli redan så ofta hunnit verka på våra sinnen, att den vekt rörda stämning de fordom kallade fram fått gå till vila för att lämna rum åt en känsla av mera jordiskt välbefinnande. Himmelen lyste ren och blå. Insekterna surrade i lövverket över och omkring oss, vattnet glittrade, hamnen i staden skymtade på avstånd.

Ja, det var en vacker dag.

– Min kronärtskocka är förträfflig, hur är din? frågade jag min vän, medan jag höjde mitt glas mot solen och blinkade med ena ögat.

– Den är utmärkt, sade han. Den är ännu bättre än din.

Och han tillade med ett mörkt leende, som väl egentligen icke hörde hemma i hans friska och rödblommiga ansikte med dess soliga muskulatur:

– Jag tycker särskilt om kronärtskocka. Den har en så läcker bismak av blåsyra.

Jag nickade tankspritt instämmande, medan jag sög på ett av de största fjällen, som jag hade gömt till sist. Blåsyra, låt gå… Jag ansåg det icke otroligt att kronärtskockan kunde smaka blåsyra, i alla händelser var jag icke kapabel att disputera om saken.

Insekterna surrade. Vattnet tindrade mellan träden. Så gled det ett litet moln över solen.

Jag vet icke varför min vän fann det nödvändigt att just nu leda samtalet på en uppskakande tilldragelse, som hade passerat i dagarna och i vilken en av våra gemensamma flyktigare bekanta hade spelat huvudrollen.

– Det var en förskräcklig historia, sade han. Det hade han rätt i , ty det var det verkligen. Men varför skulle han tala om den saken nu, var det kanske för att det gled ett moln över solen? Jag svarade emellertid med full övertygelse:

– Ja, det var mycket sorgligt. Jag fick just veta det i går morse, och jag kände mig nedstämd hela förmiddagen.

Sanningen är att jag rätt ofta känner mig nedstämd hela förmiddagen.

Utan att blinka replikerade min vän:

– Ja, jag kunde inte sova på hela natten.

Jag svarade ingenting, men sneglade på honom från sidan tämligen kallt. Den blir snart outhärdlig, denna jäktande nutid med sin brutala konkurrens på alla områden.

Med ens påminde jag mig hans yttrande, att kronärtskockan smakade blåsyra, och jag fick en idé. I början av en bekantskap poserar man gärna en smula för varandra. Om jag nu lägger ut en liten snara med blåsyran som lockbete, skall han då gå i den eller icke?

Vi skola se.

Jag gav honom en diskret puff i sidan med min pekfingerknoge och frågade i en ton av det livligaste intresse.

– Hur var det du sa för en stund sedan, smakar kronärtskockan blåsyra?

Det var ju omöjligt för honom att veta vart jag ville hän: vad jag kunde läsa i hans ansikte var alltså ännu blott ett fast beslut att till det yttersta försvara själva tesen.

– Ja visst, svarade han med ett lugnt småleende, har du inte vetat det förut?

– Nej, det har jag inte vetat. Jag vet nämligen inte hur blåsyra smakar. Men det vet kanske du? tillade jag så oskyldigt jag kunde, liksom i förbigående.

Här låg det nya uppslaget. Han visste icke, att jag talade efter en given plan och hade alltså ingen anledning att inlägga någon avsikt i min fråga; han måste tillskriva den slumpen, det lösa pratets oberäknerliga nyck. Jag å min sida gjorde allt för att framkalla denna uppfattning; jag hade knappt talat ut, förrän jag knackade på kyparen och mumlade något om cigarretter, varigenom frågan just fick utseende av att vara framkastad på måfå och glömd i samma ögonblick som framkastad, alltså att vara en fråga, på vilken man kunde svara eller icke svara, likgiltigt vilket. Jag måste nämligen säga om mig själv, att det ju fanns en möjlighet, om också svag, att min vän verkligen en gång på allvar hade haft något med blåsyra att göra, och med denna visserligen minimala möjlighet för ögonen var det min skyldighet att göra frågan på ett sätt, som gav honom tillfälle att ignorera den, om han så ville. Men det ville han lyckligtvis icke, vad jag ju också hade räknat på.

Efter några sekunders synbar själsstrid svarade han nämligen med sammandragna ögonbryn:

– Du vidrör ett ämne, som jag av vissa skäl ogärna vill inlåta mig på. Låt oss tala om någonting annat!

Jag teg; men ur mitt inre steg det upp ett tyst jubel.

Och ännu i dag, när jag genom att skriva ner denna betydelselösa tilldragelse söker förkorta en tom och fåfäng timme, ännu i dag har jag nöje av denna kronärtskocka, som jag åt upp för över tre år sedan.