Litchi EKO

Litchi (Litchi chinensis) är en stenfrukt som har sitt ursprung i Kina. Den har ett knottrigt skal som skiftar mellan rött-rosa-brunt och invändigt hittar man ett helt vitt fruktkött som omger kärnan. Det är en arillusfrukt (fröhyllefrukt) precis som t ex passionsfrukten, där varje frö omges av fruktkött.

Frukten är söt och smakrik med drag åt vindruva och jordgubbe och har odlats i Kina i drygt 4000 år. Förr i tiden ansågs det vara en mycket exklusiv frukt som ofta användes som skattebetalningsmedel.

Träden blir i storlek som avokadoträd ungefär, och frukterna växer i stora klasar. Dock tar det uppåt 10 år innan träden bär frukt.

Frukten äts som den är ur sitt skal och påminner lite om en kärnlös druva i konsistensen (men litchi har alltså en kärna och den är inte ätbar).
I Kina är det vanligt att använda den till kött- och fiskrätter samt i sötsaker som glass och smoothies, men den går också utmärkt att ha till fruktsallader, sorbet, drycker och såser.

Här kommer några exempel (maila mig för mer exakta recept):

Litchi Martini

Moktail & Isté (alltså utan alkohol)

Smoothies

Panna cotta med litchi-gelétopping

Tropisk fruktsallad

Röd & Grön curry med litchi

Sötsur sås med litchi

Asiatisk skaldjurssallad

Den har gott om Vitamin C och B, magnesium, järn, kalcium mm. 9 frukter räcker till dagsbehovet av C-vitamin.

Litchi innehåller hypoglycin, ett protoxin som när det bryts ner kan orsaka blodsockerfall. Detta gäller omogna frukter (det är samma aminosyra som ex Ackeefrukten har, de är medlemmar i samma familj – Sapindaceae) och det mesta av det finns i själva kärnan, men alltså även i fruktköttet på omogna frukter.

Visste du att litchi var så populärt hos Kinas mäktigaste kvinna under Tang-dynastin, kejsarinnan Yang Guifei, att hon skapade världens (antagligen) första expressbud – bara för att få färska litchis? Det här var alltså på 700-talet e.kr. och problemet var att odlingarna var långt ifrån huvudstaden (Xi’an). Hon skapade då ett system med extrema häststafetter. Man hade relästationer med byten och ryttarna red dag och natt och byttes av längs rutten. Att rida genom berg och terräng, över 100 mil, tog bara några dagar och frukten kom då fram färsk och fin.

Det var dock så hårt för ryttare och hästar att många dog och det folkliga upproret i protest mot slöseriet av rikets resurser för att få fram färsk frukt kom att kallas An Lushan. Det sänkte nästan hela Tangdynastin.

Kinas mest odlade litchisort kallas för ”konkubinens leende” (Fēizǐ Xiào) och uppkom av att det enda som kunde få kejsarinnan att le, var när ett stafettbud kom fram med frukten.